jaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!

Jag har fått ett sommarvikariat på tidningen!!!!!! Personalchefen ringde precis för att berätta och jag är så glad att jag bara har lust att hoppa upp och ner. Jag vill bara skrika ut hur jävla god damn happy jag är!!! Det kommer bli en blandning av Hässleholm, Osby och Broby och jag kommer älska det. Jag bara vet det. Min handledare hade sagt att han tyckte att jag verkade vara lovande. Hur kul är inte det att höra!! Tydligen så vägde det ganska tungt att jag tycker fotografering är kul. Fan vad glad jag är att jag har hittat det jag älskar att göra och något jag definitivt aldrig kommer att tröttna på. Det känns som att jag måste dansa. Ja, jag måste dansa!

dagens skånska lärdom

Porrarp = by med risig buske

vi är ihop nu

Du vet hur det är när man är kär. Man går runt som i en dimma, i sin egna värld. Det enda man kan tänka på är personen i fråga. Man fantiserar, drömmer och hoppas. Man oroar sig ibland, hoppas att man passar ihop. Att det ska bli allt det man förväntat sig. Vissa dagar kan man inte äta alls, saker som mat och sömn känns triviala. En känsla av att bara man är tillsammans så löser sig allt annat. Så är det med mig och journalistiken. Vi är ihop nu.

utmaning imorgon

Idag har jag fått beröm för mina texter från flera håll. Det känns jättekul! Imorgon kommer en stor utmaning, jag hoppas att det ska gå bra. Då ska jag fotografera också. Spännande, spännande! Nä, nu måste jag göra lite research inför morgondagen.

granne med kändis

Idag har jag suttit bredvid en lokalkändis på redaktionen. Jajamensan, Bertil från filmen Plötsligt i Vinslöv, också känd från 100 höjdare var där. Jag skulle sammanfatta honom som en väldigt sympatisk man med många historier. Han skrev sin första notis när han bara var 12 år. Redan då visste han att journalistik var hans grej.

seg jävel

Första dagen på andra veckan är avklarad. Måndagar är plågsamma, det är lite som att börja om från början igen. Prestationsångesten är en riktig seg jävel som inte vill ge upp alltså. Förra veckan gick så bra, kommer jag att klara av denna veckan lika bra?

tänk om…

Jag har nog aldrig vågat kollat så långt in i framtiden som jag gjorde idag när jag vaknade. Jag bara låg i sängen och kände hur jag inte kunde låta bli, jag vet ju att det är lite förbjudet. Det där med att hoppas. För tänk om det inte blir så som man tänkt. Men ändå…

Tänk om jag skulle få jobb och kunna bo här. Leva ett riktigt liv. Med vänner, såna som finns med i bergodalbanan, såna som vet vad som hände en förra året och som man kan planera framtiden med. Tänk att få hyra en lägenhet, köpa möbler på ikea och inreda på svenssonvis. Jag vill ha icakort och söndagsstäda. Jag vill bjuda hem folk på fest och få klagomål från grannen. Jag vill shoppa på lördagar och gå på bio på måndagar, träna på onsdagar. Jag vill kunna planera semestern och veta vad som händer ett halvår framåt.

För bara ett par månader sedan hade det här känts otroligt skräckinjagande. Det är snudd på chockerande att jag går i såna här tankebanor. Det måste vara något med stället jag är på. Än så länge har staden bjudit på den längsta dejten någonsin and Im still in love, har vi kanske något på gång, jag och Hässleholm?

ivan och bananerna

Idag fick jag fem bananer av Ivan. Jag försökte vänligt tacka nej men innan jag hann till j:et i nej hade han öppnat dörren och slängt in dem i rummet. Imorgon ska han köpa päron. Sen försökte han pruta NER hyran också. Men där fick jag sätta gränsen. Bananer- okej. Päron- okej. Billigare hyra? Inte okej. Ivan bara suckade. Dig kan man då inte göra en tjänst inte, sa han och gick uppgivet till vardagsrummet.

Det känns som om jag gör Ivan besviken hela tiden, men jag orkar inte vara så social efter de långa dagarna på redaktionen. Det dåliga samvetet bara gror i skallen. Så idag köpte jag en finfin påskblomma till Ivan. Då blev han glad.

stolt nybörjare

Åh herregud nu är jag så upprymd och jättestressad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Imorgon ska jag bevaka en hel kommun helt själv. Mamma mia! Hur ska det gå?! Jag ska på byggnadsnämndens presskonferens klockan tio, sen ska jag gå den, för mig extremt orutinerade, ”kommunrundan”, sen ska jag ringa polisen för att höra om något hänt under dagen. Och så ska jag fylla en hel sida till lördagens tidning…Hur blev det så här? Jo…

Idag trodde jag att jag skulle skriva lite artiklar alternativt något reportage och sedan redigera på eftermiddagen. Det var planen fram till klockan elva då dagen tog en helt annan vändning . Då tyckte min handledare att jag skulle åka till Perstorp för att hänga med reportern till kommunen där. Mest för att se hur man jobbar som kommunreporter och självklart skriva något till tidningen, tänkte jag.

Vi gick på två presskonferenser, socialnämnden och kommunstyrelsens arbetsutskott berättade om deras beslut/förslag från dagens sammanträden. Sedan gick vi och kollade om det hade kommit in någon post på ett kontor på kommunen. Sen sa reportern att det var där jag skulle fråga efter post imorgon. Ehhhh…. vänta lite nu…. min hjärna kunde inte riktigt greppa vad det var han stod och sa. Vad menade han? Jaha, jag skulle tydligen hoppa in för honom imorgon då han ska vara ledig.

Så jag ska alltså göra en hel sida till tidningen på lördag. Det kanske inte hade varit någon konst om det inte var så att det handlar om kommunjournalistik. Att skriva ett reportage om några personer eller om ett evenemang/en händelse är en sak. Att läsa handlingar på kommunen, förstå dem och sedan återge dem på förståelig svenska är en helt annan sak. Att inte göra bort sig för att man inte alls är insatt eller inte ens kan vissa ”kommunord” är också en annan sak. Samtidigt är jag oerhört hedrad, tänk att de anförtror mig med det här jobbet. Det måste ändå betyda att de tror på mig och att jag är kompetent.

finfin jobbväska

De senaste dagarna har jag haft med mig kameran och objektivet helt löst i väskan. Det har stört mig ganska mycket. Det är trots allt dyra grejer. Har velat köpa en bra kameraväska men så har jag inte hunnit efter jobbet. Så idag smet jag iväg tio minuter tidigare. Hittade en finfin en, så nu har nästan skadan från vilse-i-pannkakan-incidenten slutat göra ont.