Aldrig har mina knän skakat så mycket och aldrig har min mun blivit lika ökentorr som i dag. Det här med att sända nyheterna är helt sjukt nervöst. Reglar, knappar, mikrofon och klockning. Aaahh! Jag vet liksom inte riktigt hur jag hamnade i det här heller. Att bli nyhetsuppläsare är inget jag har strävat efter och inte efter att HF:a heller för den delen. Det är det där med att släppa kontrollen som är så svårt. Ändå gör jag det var och varannan dag nu. Och det mixar jag så klart med sjuk ångest och nervositet. Jag försöker krampaktigt hålla kvar i kontrollen men inser till slut att det inte går. När det är tio sekunder kvar till sändning får det liksom bära eller brista. Min ena chef har lovat att man inte dör av att sända nyheter. Jag tror honom, men när jag lämnar studion och sändningen känns det ändå som om jag har överlevt något. På lätta moln flyger jag tillbaka till datorn för att påbörja nästa körschema.
på darriga ben
14 Jun 2012 Lämna en kommentar
Sakta vaknar jag till liv. På darriga ben i och för sig. Men ändå. Nu ligger fältet öppet igen, jag kan plocka de finaste blommorna, suga livet ur varje andetag. Det är som jag alltid önskat. Men gåshuden har jag inte känt på länge. Det är som om kroppen sover. I ren jävla panik skakar jag i den livlösa kroppen, försöker få den att förstå. Nu är allt bra igen. Nu är allt som det ska. Men det tar tid när man har dragit de bästa hjärncellerna i marken. När man har tagit fram de stora sedlarna och spenderat dem på skitsaker. Kanske är det den största lärdomen ändå. Att ha lärt känna sina gränser. Jag vet inte om gåshuden har försvunnit för alltid. Kanske är den bara svårflörtad nu för tiden. Kanske måste jag bara låta huden vila lite. Återhämta sig. Brännsåren är djupa och det gör ont. Men en dag ska jag känna den där känslan igen, när hela världens snurrar och jag med den. När allt bara är helt jävla underbart.
På väg någonstans 