att visa rumpan i Guds hus

På lördagskvällen gick jag in i kyrkan med kameran hängandes på axeln. Jag hade mina finaste byxor på mig. Det var de där svarta supertighta som egentligen är lite för trånga för att jag ska kunna andas och må bra. Men de sitter så snyggt! Trumpeterna började tjuta, slagverket satte takten och klarinetterna och tvärflöjterna började följsamt ljuda.
Jag antecknade och noterade. Ställde mig upp så diskret jag kunde och smög runt för att fotografera från alla tänkbara vinklar. (Ja, varenda sak som orsakar folksamling, stor som liten, ska bevakas på bästa tänkbara sätt).

Så fick jag snilleblixten att jag skulle fotografera mitt från mittgången, långt fram.
Jag smög ut i mitten av gången, satte mig på huk i mina bästa byxor och tog ett par bilder. Intet ont anandes.
Intet ont anandes väldigt länge. Ända fram tills härom dagen då det avslöjades.
En dam kom in på redaktionen. Uppenbarligen en som hade varit på föreställningen. Jag har tänkt att jag skulle prata med dig, du får inte ta illa upp nu, sa hon. Och så fortsatte hon ”men när du satte dig ner på huk så åkte byxorna ner lite, man såg lite av din rumpa”. Efterföljande gulligt damfniss.

Jaha, ojdå, det tänkte jag inte på, sa jag och fnissade med damen. Det gjorde jag inte heller. När jag försvinner in i bildens värld finns inga pinsamma troskanter, inga rumpor och definitivt inga tanter som tittar. Och om en bra bild betyder att jag måste huka mig, sätta mig på en låg stol eller på annat sätt böja mig framåt så gör jag det. Med moderiktiga lågbyxor eller utan.

nyheter och hicka

I dag har jag darrat som ett asplöv nästan hela dagen. Det är så jag vet att det jag skriver betyder något för mig. Det onormalt stora intaget kaffe gjorde kanske sitt till också. Men när huvudvärken kommer, då är det på riktigt. I det läget vet engagemanget inga gränser. Då behöver jag varken äta, dricka eller ta det lugnt. Tankarna behöver inte vila en sekund.

Klockan 19.40 sitter jag och stirrar med tom blick på uppslaget. Mitt namn står på sex artiklar. 8000 tecken. Jag börjar skratta så att tårarna rinner. På randen till galenskap undrar jag högt på redaktionen om jag inte gick lite till överdrift i dag. Bertil som mest sympatisuttit till sent med mig börjar skratta. Jag skrattar ännu mer. Det blir ett sånt där skratt från när man var liten. Ett sånt man får hicka av och inte kan skaka av sig.