tre skogshuggare och jag

Jag fick ett mörkgrönt sittunderlag att lägga på den snöiga mittbalken som gick från båtens ena långsida till den andra. På båtgolvet blandades is, vatten och snö under mina lila stövlar. Niclaus tog plats vid rodret och satte i gång motorn. Det var kallt. Iskallt. Och vi skulle åka ut på en sjö för att så småningom stiga i land på en ö. När vi hade kommit ut en bit var det dags för avverkningsmaskinen att lastas på en pråm. Snart körde vi iväg. Båten och pråmen. Tre skogshuggare och jag.

Jag fyrade av bild efter bild ända tills utrymmet på kortet tog slut. 320 bilder bara så där. Förtvivlat försökte jag ta bort de som inte blev bra, men fingret hade liksom frusit till och kunde inte trycka på knappen för att radera. Samtidigt försökte jag ställa frågor om gran, tall, löv och barr. De tre männen hade en utpräglad dialekt. Över motorljud, isfrossa och slumpmässiga vattenstänk av nollgradigt rätt upp i ansiktet, var det svårt att förstå.

Ett backigt landskap gapade tomt framför mig på Tjärön. Någon enstaka stam stod och vajade. Frös säkert. Dags att skriva ner lite så jag får med mig något hem, tänkte jag.

De frusna fingrarna försökte styra pennan förgäves. 850 kubikmeter, 10 öar, tre dagar, 100 år, avverkning två gånger, föryngring en gång, vanillin, pappersmassa, rötstockar, träflis, kubstock, eller var det stockkub? Alla uppgifterna slank mig ur näven. Orden tog slut och huttrandet tog över. Pennan var död. Vi stod tysta.

Avverkningsmaskinen var en jättelik sak med väldiga hjul försedda med något som liknade grova snökedjor. Bara att komma upp på maskinen gjorde att benen darrade. Jag spände hela kroppen. Sa han verkligen att jag skulle sätta min snöiga stövel på stolen där han skulle sitta? Jag tittade tveksamt på honom där jag stod framför förarsätet. Du behöver inte vara försiktig, det är man inte här ute, sa skogshuggare Niclaus med ett leende.

Motvilligt satte jag foten på den rena stolen och klättrade bak till det lilla utrymmet bakom förarsätet. Niclaus stängde själva framfönstret och satte igång med spakar och knappar. Han tryckte och styrde. Små rörelser som skapade väldiga konsekvenser. Hela maskinen började skumpa åt olika håll. Det var som en förlängning av hans kropp som han kunde styra som han ville. Niclaus sågade av ett träd. Vände stammen horisontellt. Lät den glida genom klon så att grenar avlägsnades. Hur lätt som helst. Jag kunde inte dölja min förtjusning, hur imponerad jag var. Det kändes som när man var liten och satt på en sån där grävmaskin i sandlådan.

På väg tillbaka till båten huttrade jag värre än någonsin. Tre tår på högerfoten var helt bortdomnade. Jag packade ner kameran och bestämde mig för att mitt jobb var klart.

I bilen på vägen hem satte jag både värmen och Lady Gaga på högsta. Sittunderlaget hade inte räckt, rumpan var blöt. Strumporna var dyngsura. Kroppen ville inte sluta darra. Och så kom jag ihåg varför jag ville bli journalist.

två sidor till

Dagar blir veckor, veckor blir månader och snart blir tiden år. Tre månader och sidvis med text har passerat. Text om allt och inget. En gång värdefulla ord är nu utslitna. Tidningarna ligger på hög och väntar på återvinning. De ska fyllas med nya uttalanden, glädjebesked och sorgebesked. Katastrofer och livsöden.

På återvinningsstationen lyfter jag på locket till rätt sopptunna. Kikar ner. Där ligger de huller om buller, tidningar från de senaste månaderna. De pryds med ord som har orsakat spänning, oro och upprymdhet. Väl vägda ord och mindre väl vägda ord.

Med mycket möda tvingar jag upp den tunga tidningspåsen till kanten och tippar över innehållet. Tidningarna som innan låg i datumordning blandas nu hänsynslöst, sidorna fladdrar på vägen ner. Orden försvinner. Locket stängs.

I morgon väntar två sidor till.

en vuxen look och en liten kaffe

I morse när jag gick förbi spegeln så hajade jag till. Stannade. Gick närmare. Och tittade ännu lite närmare för att konstatera det hemska och fullkomligt oväntade. Jag hade fått den där vuxna looken. Långkofta i beige från Hennes & Mauritz. Normalbrunt hår i sidbena. Osminkad med oplockade ögonbryn. Tjockismage som jag försökt dölja med flera lager tröja. Jeans av modell ”populära- för- hundra- år- sedan- men- jag- bryr- mig- inte- för- de- är- bekväma”. Det var en look som inte var särskilt modern. Bara vuxen.

Till råga på allt har jag lagt till med en vuxenvana. Det är dock endast i de mest extrema fall. När det verkligen är kris. När jag måste vara super woman och det inte finns några droger  i närheten. Då händer det. Jag släpar mig över till Café Linnea i ren galenpanik över att jag inte får fram ett enda ord till. Det är nästan som en out of body experience. Jag ser hur jag går i slow motion fram till disken. Lägger två femkronor på disken med en dov men bestämd duns. Med förvrängd slow mo röst får jag ur mig: en liten kaffe, tack. Efterföljande suck.

jag har blivit mamma

Jag är inne på elfte veckan på lokalredaktionen i Broby och jag har blivit mamma. Östra Göingesidorna är mina barn. Jag vårdar dem från morgon till kväll. På nätterna håller sidorna mig vaken, på dagarna håller sidorna mig aktiv. Jag vill att de ska bli så bra och fina som möjligt.

Kontrollfreaket inom mig tar ut svängarna ordentligt, får fritt spelrum och tar över. Ändå blir det inte så där som jag vill. Men no more. Nu ska det bli ändring. För nu är jag inte på väg någonstans, förutom möjligtvis in i väggen. Gränser ska dras och arbete ska fördelas. Jag ska komma hem i tid på kvällarna.

I dag har jag och Bertil ätit spökbakelser och haft mössa på oss inomhus. Sen har Bertil berättat två roliga historier. Det bjöds inte på några imitationer. Men kanske i morgon (?).

Trött och överjobbad Louise en fredag på redaktionen i Broby: