Hon öppnade dörren och kom ut på verandan som för att säga att jag hade kommit rätt. Hon var vacker med långt och tjockt gråsvart hår. Markerade rynkor kastade klädsamt små skuggor i ansiktet.
Den gamla dörren knarrade igen. Huset var fullt med saker till höger och vänster. En sorts organiserad röra som passade henne. En förlängning av henne eller kanske lite som en tårtbit ur hennes känslo- och tankevärld. Om det inte var för att hon bodde där hade man nog sagt att det var rörigt och kaosartat. Nu var det istället inspirerande. Oanat vackert. En röra som inte bad om ursäkt.
Hon hällde upp hemmagjord saft i ett glas. Den smakade precis som farmors. Påminde mig om somrarna. Eller kanske var det egentligen vintern den påminde om. Då när alla bären var plockade och farmor hade tid med safteriet. Jag kom ihåg hur det luktade i farmors hus. Hur jag en gång snurrade på gungan tills jag mådde illa. Hur vi gick promenader till savannen. Den stora ängen som jag fantiserade om som liten. Jag kände hur kallt det brukade vara i källaren, jag ville gå ner i förrådet och titta på alla spännande saker farmor hade där, pappas gamla leksaker. Bara en gång till.
Trots att den gamla stolen i kvinnans hus var stel och obekväm ville jag sitta kvar länge. Egentligen ville jag på egen hand gå runt i huset och bara titta på allt. Undersöka varje hörn, lyfta på saker och titta under. Istället tittade jag ingenstans. Jag vågade inte ens snegla på fotoramarna som stod en bit till höger om mig. Detaljerna var ändå inte viktiga. Det var helheten. Huset var ett sorts universum där allt stämde, där allt hade sin plats, sin funktion. Det fanns egentligen inga frågor. Inga varför. Jag ville bara sitta där och andas. Länge. Vi tittade på utsikten mot ängarna. På snön som inte ville ge sig.
Ett bord med krukor stod i vardagsrummet. Det såg jag nu. Ett antal kaktusar trängdes i ankelhöjd. På andra sidan rummet fanns instrument. Några låg på golvet och andra var upphängda på väggen. Trummor mest tror jag att det var. I köket stod en stor och otymplig garderob i bastant trä. På den hängde hon den utstyrsel hon skulle använda under föreställningen hon berättade om. Hon satte sig igen. Jag drack lite mer av saften, tystnade och låtsades fundera på om jag inte hade glömt att fråga något. Jag mumlade för mig själv och bläddrade bakåt i anteckningsblocket. Alla och inga frågor var ställda. Och den hemmagjorda saften var helt slut.
På väg någonstans 