Jag joggade inte. Jag sprang. Långt. Flera kilometer utan att stanna. Jag tog den där nya stigen, runt Måsviken eller vad den heter. Jag följde de röda markeringarna men undrade om det jag sprang på verkligen var en led. Den började med en grusväg som blev till bred asfaltväg som blev till pyttestig till stenig led med tre tusen buskar i vägen. Jag kämpade envist vidare.
Det här måste vara stigen, tänkte jag. Och sen, sen hittade jag stället. Mitt nya tänkarställe. I ett år har jag letat och letat och förundrats över hur det kan finnas så mycket natur men inte ett enda tänkarställe. Stort blankt och stilla vatten öppnade sig och delades av en lång smal jordremsa. Så man kan gå på vattnet. Ta sig över det djupa mörka.
Jag joggade inte. Jag sprang. Hela vägen. Jag var inte uppförsbackarnas eller den steniga ledens slav. Jag var kung och inget kunde hindra mig. Benen gick av sig själva. Musklerna levde sitt eget liv. Till slut flög jag. Förbi träden, över stenarna och buskarna, över asfaltvägen, förbi husen, över bron.
På väg någonstans 