Löven på träden har blivit gula igen. Allting börjar om och blir precis som förra året. Nästan. På tisdag får jag nycklarna till den nya lägenheten i Kristianstad. Ibland undrar jag om det är här i Skåne jag ska bo nu? Är det här jag ska leva? Att se de första löven skifta i färg igen, att se de första snöflingorna falla i Broby för andra gången är som att äta världens godaste glass i 20 minusgrader. Den lockade tryggheten bäddar med bomull. Men rädslan för att välja fel, att bli bekväm jagar mig, ser till att jag inte nuddar det där mjuka, inte ens med lilltån. I all förvirring och stress lämnar jag över ansvaret för vad som ska hända härnäst till bananskal och andra slumpmässiga företeelser.
Medan jag väntar på att halka vidare mejslar jag ut små fina former i vardagen. Tar steg för steg och tvingar undan luften framför mig vare sig jag vill eller inte. Sakta hittar jag konsekvenserna. Bygger upp mitt liv, bygger upp mig. Försöker balansera. Tippar över med jobbet, tippar över med fritiden. Håller mig uppe en sekund och faller sedan igen. Att ha tålamod och att obarmhärtigt acceptera alla de där grå nyanserna av mig, de jag inte vill kännas vid är kanske det jobbigaste. Det är mycket lättare att bara packa ihop och dra. Nya vyer, nytt liv, nytt jag. Men nu går det inte att fly längre, livet står ändå alltid där och väntar på landvetter när man kommer hem igen. Så nu är det jag och livet som ska hitta varandra, bli sams och komma någonstans.
På väg någonstans 