Det var inte förrän i somras jag vred mig själv ut och in, tog en titt på tankarna och la pusslet rätt. Jag lättade ankar, gjorde det jag verkligen ville, jag tog steget. Vågade andas osäker luft igen. Vågade känna ruset. Vågade stirra in i någons själ. Där i djupet såg jag mig själv. När jag och Taras tittade ut över parken med gamla väderkvarnar utanför Kiev kände jag mig hemma. Gåshud och förundran, beundran. Kanske har jag varit bortskämd med den sortens verklighet under min uppväxt. Allt som inte är äventyr där jag känner mig rädd, modig eller osäker är inte livet. Det där att svenskslappa på soffan har jag bara gjort i mellanperioderna hemma hos mamma och pappa, i väntan på vad som komma skall. Omställningen har varit och är brutal. På ett år har allt förändrats. Från att inte ha något som påminner om vardagen i Sverige har även jag skaffat vit soffa, vita väggar och trendriktiga shabby chicdetaljer.
Att jag åkte till Kiev i somras var ett slag i ansiktet som menade väl men som också var av hårdaste variant. Livet ville att jag skulle vakna och se att världen fortfarande fanns där. Det är bara upp till mig att bestämma mig för vad jag vill. Hjärtat säger världen. Förnuftet säger Sverige. Landet lagom där jag aldrig behöver känna rädsla men heller aldrig total eufori. Sockret från Mexiko ligger fortfarande kvar på tungan och läskar. För varje dag som går smakar det vita gruset sötare och sötare. Jag tittar på skorna som står i hallen, de som blev smutsiga från äventyret i Kiev och det blir allt tydligare. Ju mer jag försöker glömma min dröm, desto högre ekar den i hjärtat.
På väg någonstans 