världen visar vägen

Efter två år i Sverige ska jag äntligen iväg till det okända. Jag längtar efter överraskningar, det oväntade. Att få känna att jag lever. Jag törstar efter blod, svett och tårar. Färgrika historier. Riktiga känslor som får en att rysa, känna lycka och sorg. Att åka till Ukraina känns lite som att komma tillbaka till Mexiko. Fast det här blir helt annorlunda. Jag vet inget om landet. Ändå blir det som att komma hem. Sen jag var 17 år är det borta som har varit hemma.

Att inte vara som alla andra, att alltid vara på besök i andras liv, att vara liten i världen och att inte riktigt känna sig hemma i mataffären har varit mer normalt för mig än att bygga upp ett liv i Sverige med allt vad det innebär. I flera år har mitt liv handlat om att utforska världen och andra kulturer. Spanien, Egypten, Mexiko och USA har blåst liv i mig, gjort mig till den jag är. Slumpen ledde mig till mina tidigare äventyr. Och nu halkar jag åter på bananskal. Världen visar vägen och jag följer med.

På vita soffan i lägenheten andas jag ut emellanåt. Den här 2 år långa utandningen var lång och behövlig. Men nu, nu är jag mer redo än någonsin att ge mig iväg. Jag vill stressa och packa och tänka på allt jag behöver ha med mig, men jag kan inte låta bli att på trygga och bomullsvita kuddar njuta av känslan av att inte veta. Känslan av att snart vara hemma igen.

 

 

hjärtat behöver lite tid

Nu är det klart. Till hösten blir det inte Östra Göinge. Det känns lite som när man är kär och har fått reda på att den andre inte känner samma. Hjärtat är krossat och jag är hur ledsen som helst. Jag hoppades ändå in i det sista. Så nu måste jag tänka om. Tänka mer Kristianstad. Tänka på alla de nya möjligheterna. Nu får jag erfarenhet av att bevaka högskola, tingsrätt, region och sjukvård också. Och så får jag jobba i en större stad. Rent logiskt fattar jag att det blir bra. Hjärtat behöver bara lite mer tid på sig.

hur mycket hinner man på åtta dagar?

Jag har ett projekt på gång. Kanske inte det mest välplanerade egentligen. Flygbiljetten är bokad. Planen är uppgjord. Idéerna är nedskrivna på ett papper. Jag har till och med brainstormat. I mitt huvud skulle allt bli perfekt. Jag såg framför mig hur jag helt obehindrat genomförde mina idéer. Allt det byttes till oro och ont i magen när jag, efter att ha pratat med nyckelpersonerna, inser att hela planen faller sönder. Hur ska jag sälja in det här? Nä, men jag har en idé liksom fast jag får se hur det blir när jag väl är på plats. Låter inte det bra? Nähä… Men äventyraren i mig tänker att jag får freestyla lite på plats istället. Hoppas på det bästa. Det löser sig ju alltid på något sätt. Jag har egentligen tusen idéer, men vem skulle vara intresserad av just de idéerna? Hur gör egentligen frilansjournalister? Det är inte helt självklart hur man ska gå till väga. Helst vill jag skriva, göra radio- och tvinslag och fotografera. Allt på samma gång. Jag har insett nu att jag måste gallra lite bland idéerna. Fundera lite på hur mycket man egentligen hinner med på åtta heldagar.

förälskad i ett ställe

Nio månader har gått på jobbet i Östra Göinge. Som det ser ut nu återstår endast tre. Och jag vill inte sluta. Nä, det vill jag verkligen inte. Jag vill fortsätta springa in på Kafé Linnea när jag är som mest stressad och köpa en varm macka som jag kan äta framför datorn. Jag vill fortsätta få besök på redaktionen från grannen i morgonrock och träskor på morgonkvisten. Jag vill fortsätta få samtal från den 80-åriga tanten som ständigt kommer med nyhetstips, både bra och dåliga hehe. Jag vill följa allt det nya som håller på att hända. Jag vill ju för fan se hur det slutar! Östra Göinge har lärt mig hur engagerade och passionerade folk kan vara, vad det än handlar om. Nu förstår jag vad det betyder att bli förälskad i ett ställe.