barn på nytt

Att åka till ett land man inte vet något om är lite som att vara barn på nytt. Tolken Taras har fått stå ut med tusen frågor. Hur säger man det här? Varför gör de så? Hur gjorde de förut? Varför ser den saken ut sådär? Vad sa han/hon nu?

Man får liksom lära sig världen på nytt. Det handlar inte bara om språket utan också om kulturen och hur samhället fungerar. Många olika aspekter läggs fram på bordet från kända och okända personer om saker och ting. Alla de där tankarna och åsikterna är sådant jag sparar på och prövar mot verkligheten när tillfälle ges.

I morgon blir jag gammal och hemmavan igen. Expert på de kulturella signalerna och trygg i de flesta sammanhangen. Visst ska det bli skönt att gå på Ica och köpa mellanmjölk igen, men Kiev har fått mig att inse en sak; jag behöver de här omöjliga bergsbestigningarna ibland. Jag behöver känna svetten rinna och benen darra. Jag behöver bli utmattad, känna mig hopplös och sen klara mig ur allt. Det är så jag vet att jag lever.

socker på tungan

I dag har jag och Taras varit i en park med väderkvarnar och hus från förr. När vi kom dit hade de redan stängt men vi var lite busiga och klättrade över stängslet en bit bort från entrén. Så vi fick parken och historiska byggnaderna för oss själva. Utsikten har helt fantastisk från den här kullen. Det här skulle lätt kunna bli mitt tänkarställe. Det skulle slå mitt tänkarställe i Broby med hästlängder. Jag får lite ont i magen när jag tänker på att jag måste återvända snart. Det är som om jag har fått känna pulsen igen. Jag har fått känna lukten av nybakat, jag har till och med fått ta en tugga men inte fått svälja det sockrigaste och sötaste. Med socker på tungan, vemod i hjärtat och tusentals nya frågor planerar jag ett nytt besök.

bara två dagar kvar

Nu är det bara två dagar kvar av resan. På måndag blir det Malmö igen för att dagen efter åka till bästa vännen Nina i Piteå. Det ska bli så kul att andas ut i Norrland igen. Så man får känna sig som sig själv för en stund.

I dag ska jag troligtvis åka ut till en by med Taras. I morgon blir det Lavra med tillhörande grottor där prästerna bodde förr. När jag ska hinna med att påbörja sammanställningen av mina utflykter är lite oklart i nuläget. Kanske blir det på flyget tillbaka. Eller kommer jag kanske orka sätta igång imorgon kväll redan? Nu ska jag lägga mig och vila en stund innan Taras kommer för att ta med mig på dagens äventyr.

sänkta vapen

Kiev har börjat sjunka in i huden. Såren har läkts och jag känner mig starkare än någonsin. Skorna har blivit smutsiga och hjärtat bankar nog lite hårdare nu. Efter en vecka i Kiev har jag vaknat till liv, äntligen. Sverigekoman är långt borta och jag känner mig levande. Intrycken, människorna och hjärtskutt ristas in i minnet.

I går förlät jag Kiev för allt. Högst upp inne i en av Ukrainas universitetsbyggnader träffades vi; Kateryna, Sasha, Olena, Nastya och jag. Den lokal de brukar träffas i för att öva upp sången var stängd så det fick bli marmortrappan. Det som komma skulle blev nog min mest otroliga musikupplevelse någonsin. Traditionell ukrainsk folkmusik rätt in i hjärtat och själen. Bara sådär liksom. I en trappuppgång en torsdagkväll. Helt oväntat. Trumma, mungiga och tre helt otroliga röster sjöng i olika omgångar. Trumman satte takten till de höga rösterna. Hemligheten är att sjunga så enkelt som möjligt, hade Oleksandr berättat när han pratade om den traditionella folkmusiken som han och Kateryna ägnar sig åt. Nu förstod jag vad han menade. Så enkelt och så gripande. Jag har aldrig hört något liknande. Det var som någon sorts samisk jojk fast ändå inte. Gåshuden spred sig över hela kroppen och jag ville inte att kvällen skulle ta slut. Om Kiev förvirrade mig tidigare så föll allt på plats nu där jag sträckte ut benen i marmortrappan. Plötsligt var det som om jag och Kiev synkroniserade. Planeterna infann sig på sina rätta platser, universum stämde och vapnen var för länge sedan sänkta.

Kharkviske shose – Eslöv

Som för att lätta upp min buss- och metrofrustration så hände det en kul grej igår. Jag satt på Kharkivske shoses busshållplats när jag plötsligt ser något väldigt bekant. En blåvit volvobuss i modell gammal och skrotig kommer körande. Det är buss nummer 63 och i destinationsrutan står det ”Eslöv”. Jag försökte få fram kameran i tid men hann tyvärr inte. Kul att de aldrig tagit sig tiden att ta bort skylten med Eslöv.

”jag ska ta din kamerajävel och slå ner dig”

Jag fyrade av en bild ute på gatan i stan och vips så stod hon där en centimeter från mitt ansikte med ett stadigt tag om kameran. Inte ett symboliskt tag som ville markera att det jag gjorde var fel, utan ett grepp som betydde; jag ska fan ta din kamerajävel, slänga den i marken och sedan slå ner dig. Snart kom hennes gubbkompisar och var precis lika hotfulla. Jag sökte efter en förstående och snäll blick utan framgång. Kvinnan skrek allt vad hon kunde och var redo att slåss. Det var inte jag. Jag försökte säga förlåt men allt jag fick var ett hånfullt ”Im sorry?” åtföljt av ett överlägset skratt, tillbaka.

Det här handlade inte om att jag skulle radera några bilder. Det handlade om att min kamera skulle gå i tusen bitar och jag skulle helst gå därifrån med några blåmärken. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag höll hårt i kameran, jag var inte redo att ge upp den och de åtskilliga tusenlappar den är värd. Kvinnan drog och ryckte i objektivet, hytte hotfullt mot mig och jag hann tänka tusen tankar. Helt plötsligt kom en man fram och tvingade bort kvinnan från mig och föste mig bort från situationen. Han förklarade något på engelska som jag inte kommer ihåg. Jag gick sen till tunnelbanan med tårar i ögonen och ont i magen. Ja, Kiev hade minsann slukat mig och sedan spottat ut mig på trottoaren.

en hållplats – hallelulja!

Nu vilar katten Drohi i min säng och jag är äntligen hemma hos couchsurfingvärdinnan. Frustrationen över skyltar och krångligt bussystem har fortsatt även i dag. Helst vill jag bara att Taras ska leda mig överallt. Men det går ju inte. Efter ett möte med en familj i dag förklarade Taras och ritade upp på kartan hur jag skulle ta mig hem. Ändå var det skitsvårt. Busshållplatserna har inga namn, det ropas därför inte ut några namn och ingen pratar engelska så ingen kan heller förklara var jag ska gå för att hitta en hållplats eller var jag borde gå av bussen. Ibland stannar inte ens bussen på vissa hållplatser. Då måste man skrika på ukrainska att man ska av. Det har jag inte varit med om än som tur är. För vad skulle jag skrika? Jag tycker inte ens om att skrika.

Jag försöker uttala mitt gatunamn Kharkivske shose rätt men hur korrekt det än låter i mitt huvud så får jag upprepa flera gånger för att folk ska förstå. Klockan är kvart i elva på kvällen. På hållplatsen sitter folk och dricker. Det börjar regna och jag vill bara hem. Tänk om man ändå hade kunnat ringa taxi. Men det går ju inte eftersom de troligtvis inte kan engelska. I värsta fall hade jag kunnat be couchsurfingvärdinnan att ringa taxi, men det känns ju jobbigt. Så jag ger inte upp. Jag letar och letar och frågar och frågar utan framgång. Kollar på kartan igen och igen. Jag är redo att börja gråta när jag helt plötsligt får se min buss, nummer 45. Var kom den ifrån? Eller skit i det, var ska den stanna? Jag börjar småspringa och ser till slut ljuset i tunnelns slut. En hållplats där 45:an stannar. Hallelulja!

Inna med fem barn som brukar gå till centret för gatubarn.

 

Jag gillar den slitna uppgången som uppenbarligen var väldigt tjusig en gång i tiden.