planen och jag- tillsammans igen

Klockan är 13.15 och jag har fortfarande morgonrock på mig. Men det är okej, det är söndag och jag håller på att göra upp med Planen. Redan nu kan jag avslöja mitt nya stora projekt. Porträttfotografering. Men det är bara en del av the Masterplan. Efter rådfrågning lite här och var ska jag visst jobba på att inte fly.

Allt kan förändras på en dag. Innan du vet ordet av så är allt bra igen.

Att ha tålamod. Det är liksom inte min grej. Jag vill att allt ska vara precis så som jag vill ha det och jag vill ha det så nu. Porträttfotograferingen kan bli min väg ut, ett andningshål där kreativiteten kan flöda fritt och där bara jag själv sätter gränser. Webbsida, företagsfix och bokningar är på gång. Nu ska här företagas! Tröttlöst googlar jag, inspireras av andra fotografer och målar upp en framtid. Jag och Planen har hittat tillbaka till varandra. Och snart, snart blåser det upp till storm.

De här två sötingarna fick jag äran att fotografera i somras:

planen

Snart kommer Planen. Planen ska förhindra långgrubblerier, djupa pannveck och evig olycka. Planen ska peka mot ett håll. Givet är att jag nu måste välja. Spännande aventuras med corazoncitoskutt eller skön, stabil vardag och ett helt vanligt liv. Nu är det slut med påvägnågonstans, nu ska målet ritas upp. Framtiden ska inte längre vara något flummigt och oklart tio år framåt. För fem årsedan var det här framtiden. Då fanns Planen. Idag är den sann, målet är uppnått. Nu är det dags att väcka Planen till liv igen.

jag hade lämnat nu

Om jag hade kunnat hade jag lämnat nu. Då hade jag sålt alla möbler. Gjort mig av med alla hållafastsaker. Sagt upp lägenheten och lättat. Blivit fri. Jag hade styrt mot Sydamerika eller kanske Mellanöstern. Jag hade pluggat arabiska i Kairo och frilansat eller så hade jag åkt till Sydamerika. Rest runt. Träffat Mario igen. Praktiserat som fotograf på El diario de Juarez. Jag hade stirrat faran i vitögat. Åkt ut på äventyr i öknen, upp i bergen. Andats fara, druckit lycka. Skrivit boken.

Jag hade fortsatt mitt liv på flykt. På flykt från vardagstråk, svenska köttbullar och soffslapp. Det hade inte funnits några gränser. Inga nej, inga ”det går inte”. Det enda som hade funnits hade varit jag och hjärtskutten. Det enda som egentligen verkligen betyder något. Hjärtskutten hade fått bestämma, de hade fått styra mig rätt. Och jag hade älskat det. Jag hade flugit över jordskorpan med konstant lyckogåshud. Simmat fram genom vindturbulens och aldrig riktigt landat.

Kanske är det nu, nu när jag längtar bort som mest som jag måste hålla ut. Jag håller igen så gott det går. När jag kommer hem från jobbet springer jag upp för trapporna, öppnar dörren och slänger igen den. Sjunker ner på golvet. Där och då vill jag bara erkänna för mig själv hur det ligger till. Jag vill ge upp, bryta ihop. Men det går inte. Paniken sprider sig och jag vill bara bort. Som en före detta äventyrsknarkare får jag abstinens. Tänker tillbaka, längtar till svettiga nätter på salsagolvet i Juarez, till drinkar på skyskrapetak i San Diego, till darrande hemlösa vid Tijuanas flodbädd, till galna bilfärder mot dödsskjutningar med Mario, till en tid när hjärtat slog ordentligt. När livet var på riktigt. Eller var det någonsin det?

Kanske handlar paniken bara om rädsla egentligen. Rädsla för att bara vara, rädsla för att inte bli allt det där. Rädsla för att låta drömmarna bero och anpassa mig till den där vardagen jag alltid svurit att inte bli en del av.

räddning a la hollywood

Jag saknar Nina och Piteå. Passerar det gråa och kalla utanför bussfönstret. Vad är det egentligen för mening med allt utan vänner? Att åka fram och tillbaka till en tom lägenhet ( som i och för sig är superfin ), att jobba 40 timmar i veckan för att sitta av helgerna framför tv:n är kanske inte vad livet handlar om egentligen. Jag vet ju. Superakut depp och jag faller. Vem tar emot? Styr jag ens mot det mjuka? Ibland känns allt hopplöst bara. Är det hösten? Mörkret, för mycket tid att tänka eller posttraumatisk stress efter tiden som Brobybo?
Kan ingen komma och rädda mig? Helst i hollywoodfilmstil, tack.

romrussinchoklad blir nog aldrig min grej

Så börjar jag om igen. Ny stad, ny lägenhet, nya rutiner. Nytt hopp. Den vita soffan står nu i en ännu vitare lägenhet. Lägenheten som förresten är rena drömmen. Jag är nästan ledsen för att jag har fått den nu. Hur ska jag kunna flytta härifrån? Ja, jag tänker redan på att lämna. Jag kan inte ändra på äventyraren i mig. Att lämna är som en drog, heroin utan biverkningar. Som sprit utan baksmälla. Det där att släppa allt och bara sticka. Det finns alltid i bakhuvudet. Att ta flyget och hitta något nytt. Se något människor sällan har upplevt. Har man en gång fått gåshud är det svårt att glömma. Ruset, känslan av att vara ett med världen. Att flyta i vattnet med öronen precis under vattenytan. Solstrålarna som värmer, de dova rösterna från omvärlden. Just där, just då är jag lycklig. Då får jag och världen ensamtid. Sen måste jag påminna mig själv om verkligheten. Räkningarna, allvaret, vuxenlivet. I chokladasken pappa glömde kvar i helgen finns bara romrussinchokladen kvar. Så vuxen har jag i alla fall inte blivit. Så vuxen kommer jag nog aldrig bli. Jag slänger chokladasken och stänger bestämt skåpsluckan. Jag drömmer mig iväg till nästa äventyr. Vart ska jag åka? Vem ska jag träffa? Vad kommer äventyret göra med mig?

tedrickning, diskodans och utandning

Helgen i Piteå har varit som en enda lång utandning. Ett tag trodde jag att det inte fanns mer luft att andas ut. Vilken lättnad när jag insåg att axlarna kunde sjunka ännu lägre. Det fanns mer lugn att hämta, mer harmoni att finna.

För bara tre månader sedan satt jag och tjejerna och drack drinkar i Ninas lägenhet på Trädgårdsgatan och funderade på om vi skulle gå på festival. Nu är det saft och godis till Idol på Durrnäs som gäller. För någon är det bara två månader kvar tills den lilla kommer. För andra har resan bara börjat.

Jag och Nina tog en sväng tillbaka i tiden. Tillbaka till Challenge. Det förflutna mötte upp med glädje och utan hänsyn. Här har du kardan, sa det och ville dra med mig ut på dansgolvet. Där i all diskoyra bland norrländska män tänkte jag att betoning på första stavelsen är ju förbannat sexigt ändå. Med vinglaset i handen drog jag in tjockismagen lite extra och fyrade av mitt bästa leende. Tänkte att nu tar vi några danssteg. Men så blev det plötsligt plågsamt ljust. Lamporna tändes och kön till garderoben blev lång. Klockan hade passerat tolv och min fina vagn hade förvandlats till en pumpa. Prinsen var för längesedan borta.

Helgen blev ett hej och hej då med den bästa fyllningen. Det godaste var ändå bästavänsamtalen. De där som kan pågå i timmar så länge det finns te att dricka. Jag och Nina fick göra det vi gillar bäst. Grotta ner oss, tänka, analysera, förstå och diskutera, hur länge som helst och med ömsesidigt intresse. Dyka ner i det svarta djupet, säga det man annars inte vågar. Pinsamheter, jobbigheter och det som gör ont är plötsligt talbart. Helt plötsligt går det att forma orden med läpparna. Och vi kan till och med skratta åt det jobbigaste. Varje gång jag träffar Nina blir jag lite klokare. Det är nog därför hon är min bästa vän.

som jag har längtat

Buss 542 tar vägen mellan brunsvarta åkrar och smågröna fält. Den tunga vita himlen låter det blöta hänga i luften. Nu är det långhelg och jag är på väg till Piteå. Snart flyger jag in över Luleås platta skogar och ändlösa vidder. Från en jordig åker till en annan. Nu blir det te och mackor och bästavänsamtal. Som jag har längtat till Nina och Piteå. Som jag har längtat hem.