framtiden löser sig

Efter veckor av totaldepp har jag kommit tillbaka till mig själv. Framtiden löser sig. Den 31 december blir min sista dag på radion här i Kristianstad och sen blir det äventyr i Göteborg. Det här har tvingat mig att tänka i större banor, jag har insett att jag måste sänka mina krav på jobb. Det kan inte bli exakt det jag vill, inte i början i alla fall. Så jag söker allt jag kan. Men i ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att få något innan jag har flyttat. Jag tror att det blir inhoppsvikarie lite här och där. Det som känns tråkigt är att det blir som att börja om på ruta ett. Samtidigt kan jag inte bo kvar här i Kristianstad. Framtiden får helt enkelt lösa sig på något sätt och jag får ta en dag i taget.

ska eller ska inte

I sista sändningen i dag fick jag panik. Jag har ingen luft kvar, tänkte jag och stirrade på skärmen där tusen till ord stod uppradade. Hur ska jag hinna med alla de orden? Hur ska luften räcka till?

Jag överlevde. Och här sitter jag nu hemma i soffan i mina mysbyxor och vet ingenting. Jag tar en varm smörgås på det. Tre kilo ost på. Det blir bra så. Sen tar jag nog en chokladkaka på det. Ja, det blir nog bra.

I mobilen läser jag: Jag är så imponerad av dig och önskar att jag var som du. Det löser sig alltid för dig. Ja, varsågod. Du kan få mitt liv om du vill. Det är lite deppigt nu bara.

Det är tjockisperiod och panik över att alla andra är så jävla lyckliga. Hittar bästa jobbet, träffar någon, flyttar ihop. Barn. Gifter sig. Och lever lyckliga i alla sina dagar. Och jag. Ja, jag ska eller ska inte flytta till Göteborg. Ska eller ska inte bosätta mig i ett jävla hyresrum. Ska eller ska inte magasinera alla mina möbler. Mitt liv. Ska eller ska inte söka journalistjobb. Ska eller ska inte börja om från början. Två år kvar till trettio. Det går bra nu.

På vardagsrumsbordet ligger två nya böcker. Konsten att vara kvinna. Och Drunkna inte i dina känslor. Underst i högen ligger ett rosa linjerat kollegieblock. Där i ska jag skriva upp en plan. Eller göra listor.

känn ingen sorg för mig göteborg

Och så ändras allt igen. Och det ändras till Eddie Vedders soundtrack till Into the wild. Mentalt packar jag ihop. Ja, lite flyr jag nog också. Två och ett halvt år i Skåne. Jag saknar Göteborg. Fast frågan är ju om Göteborg fortfarande är Göteborg. Det är nästan tio år sedan jag lämnade för att flyga. Och nog har jag flugit. Det skulle bara bli ett år här, och sen ett år där. Och vad jag än sa så var planen alltid att komma tillbaka. Ja, mina kärlekar, jag ljög.

Ett tag har jag funderat på att sälja alla mina möbler och flytta in i ett kollektiv i Göteborg. Men efter att ha läst ett par annonser så inser jag att då måste man bli vegetarian, helst vegan, och gilla trädgårdsarbete. Nej, det får lösa sig på något annat sätt.

I bakgrunden skvalpar en sån där drömplan. Och den involverar inte Göteborg. Nej, det skulle vara ännu ett overkligt äventyr i den värsta och mest älskvärda sortens terräng. En sån där terräng som skulle ge mig gåshud gånger tusen. En sån där terräng som jag knarkar. Men vad är de där äventyren mer än flumeufori och drömmar?

Som vanligt låter jag ödet och bananskalen avgöra allt. Men jag håller lite extra på Göteborg, min hemstad. Där jag vet att jag en dag har min framtid.

knäskakning och nyheter på radion

Aldrig har mina knän skakat så mycket och aldrig har min mun blivit lika ökentorr som i dag. Det här med att sända nyheterna är helt sjukt nervöst. Reglar, knappar, mikrofon och klockning. Aaahh! Jag vet liksom inte riktigt hur jag hamnade i det här heller. Att bli nyhetsuppläsare är inget jag har strävat efter och inte efter att HF:a heller för den delen. Det är det där med att släppa kontrollen som är så svårt. Ändå gör jag det var och varannan dag nu. Och det mixar jag så klart med sjuk ångest och nervositet. Jag försöker krampaktigt hålla kvar i kontrollen men inser till slut att det inte går. När det är tio sekunder kvar till sändning får det liksom bära eller brista. Min ena chef har lovat att man inte dör av att sända nyheter. Jag tror honom, men när jag lämnar studion och sändningen känns det ändå som om jag har överlevt något. På lätta moln flyger jag tillbaka till datorn för att påbörja nästa körschema.

på darriga ben

Sakta vaknar jag till liv. På darriga ben i och för sig. Men ändå. Nu ligger fältet öppet igen, jag kan plocka de finaste blommorna, suga livet ur varje andetag. Det är som jag alltid önskat. Men gåshuden har jag inte känt på länge. Det är som om kroppen sover. I ren jävla panik skakar jag i den livlösa kroppen, försöker få den att förstå. Nu är allt bra igen. Nu är allt som det ska. Men det tar tid när man har dragit de bästa hjärncellerna i marken. När man har tagit fram de stora sedlarna och spenderat dem på skitsaker. Kanske är det den största lärdomen ändå. Att ha lärt känna sina gränser. Jag vet inte om gåshuden har försvunnit för alltid. Kanske är den bara svårflörtad nu för tiden. Kanske måste jag bara låta huden vila lite. Återhämta sig. Brännsåren är djupa och det gör ont. Men en dag ska jag känna den där känslan igen, när hela världens snurrar och jag med den. När allt bara är helt jävla underbart.

blodet rinner i nya banor

Efter typ tio toalettbesök var det dags. Jag skulle HF:a. Eller sända direkt i Hallå Skåne. Det var längesen jag var så där nervös så att det totalt slog över. Darrösten och hacktänder blev till magont och en Louise i en annan värld. Konstigt hur man funkar. Sex minuter i direktvärlden kändes som en minut i verkligheten. Hur skulle jag hinna med alla mina frågor? När det var över flög jag en bit över marken. Stenen i magen hade varit så tung. Nu återstår kanske det värsta av allt. Att faktiskt lyssna på hur det lät. Att landa halvhårt på marken. Att acceptera de där sakerna man sa som inte lät så bra, att acceptera mmm:andet. Att acceptera det där med att man inte är så där bra som man önskar att man var. För det kan man ju inte vara. Inte första gången. Men roligt var det i alla fall, precis som alla sa. Och jag gjorde det, trots att jag var skitnervös. Det känns som att den här traumatiska erfarenheten har ökat på gråhåren gånger tio. Om inte annat, så fyller jag ett år äldre i morgon. Undrar hur det närmaste året kommer att bli. Vad kommer jag göra när jag är 29? Den senaste tiden har jag fått lära mig att inget varar för evigt och att allt kan gå förlorat på en sekund. Som tur är har det visat sig att man också kan vinna allt på en sekund. Livet kan bestämma sig för något helt annat än vad hjärnan hade tänkt sig. Och det känns bra faktiskt, det där som livet ville. Med radion och med vänner, med vardagen och med fritiden. Jag tror att hjärtat har hunnit i kapp allt som hände i slutet av mars. Blodet rinner i nya banor, hjärtat slår annorlunda och nu ska jag ta mod till mig och lyssna på min första HF.

lägger i en till växel

Jag påbörjar min andra vecka på radion samtidigt som jag lägger i ytterligare en växel när det gäller porträttfotograferingen vid sidan om. Nej, jag har inte glömt av mitt lilla projekt, det har bara fått vila lite i bakgrunden medan världen har vänt sig upp och ner och sen tillbaka igen. I helgen lugnade livet ned sig rejält och eftersom jag inte kan ligga på soffan och inte göra något i mer än en dag tog jag tag i projektet att boka fotograferingar. Via en bröllopssite har jag fått tag i inte mindre än tre bröllopspar som vill att jag kommer och fotar deras stora dag. Det känns verkligen jätteroligt! Och alla är så glada och lyckliga. Det är så man själv blir lite lycklig av att prata med dem om deras fina dag som stundar. Och det är inga små enkla bröllop som planeras. Nej, det är höstbröllop vid vattnet, saxofonister och lyktor som ska sväva upp i himlen i skymningen.

Utöver bröllopen har jag en ettårsfotografering nu i april, en morgongåvafotografering i maj, en gravidfotografering i juni och eventuellt en nyföddfotografering i augusti. Heja mig! Efter den här sommaren så känns det som att portfolion kommer att vara välfylld och kanske är verksamheten redo att ta fart på lite mer allvar nästa år.

Om du är nyfiken på min webbsida finns den här: www.louisefoto.com

att vara ny

Snacka om att det är jobbigt att vara ny. Ny på radio, ny i gänget. Sen är det alla nya grejer; ny utrustning, nya bilar, nytt bevakningsområde, nya körsträckor. Jag måste få till ett nytt tänk också, radiotänket. På tidningen hade allt blivit så självklart på slutet, jag bara gjorde allt utan att blinka. Kolla den grejen, ring den personen, redigera på det viset. Nu känns det lite som när jag var ny på tidningen. Fast ändå inte. Journalistiken och erfarenheterna sitter ju där ändå i ryggraden någonstans. Det är tekniken och radiotänket som är det nya.

I dag var jag ute på mitt första jobb. Som alltid när man ska ta pulsen på stan så är det skitsvårt. När man kommer med mikrofon är det ännu svårare. Det märks att det finns en stor respekt för radion.

I morgon ska jag redigera materialet. Än så länge har jag bara lyssnat igenom filerna lite lätt. Nu håller jag andan tills jag har lyssnat igenom allt och redigerat ihop mitt första inslag. Och ja, jag vet ju att det räcker med att duga men jag vill ju vara så himla bra.

fin-bertil!

 

sista dagen på nsk

Sista dagen på Norra Skåne i bilder

Detta bildspel kräver JavaScript.