I sista sändningen i dag fick jag panik. Jag har ingen luft kvar, tänkte jag och stirrade på skärmen där tusen till ord stod uppradade. Hur ska jag hinna med alla de orden? Hur ska luften räcka till?
Jag överlevde. Och här sitter jag nu hemma i soffan i mina mysbyxor och vet ingenting. Jag tar en varm smörgås på det. Tre kilo ost på. Det blir bra så. Sen tar jag nog en chokladkaka på det. Ja, det blir nog bra.
I mobilen läser jag: Jag är så imponerad av dig och önskar att jag var som du. Det löser sig alltid för dig. Ja, varsågod. Du kan få mitt liv om du vill. Det är lite deppigt nu bara.
Det är tjockisperiod och panik över att alla andra är så jävla lyckliga. Hittar bästa jobbet, träffar någon, flyttar ihop. Barn. Gifter sig. Och lever lyckliga i alla sina dagar. Och jag. Ja, jag ska eller ska inte flytta till Göteborg. Ska eller ska inte bosätta mig i ett jävla hyresrum. Ska eller ska inte magasinera alla mina möbler. Mitt liv. Ska eller ska inte söka journalistjobb. Ska eller ska inte börja om från början. Två år kvar till trettio. Det går bra nu.
På vardagsrumsbordet ligger två nya böcker. Konsten att vara kvinna. Och Drunkna inte i dina känslor. Underst i högen ligger ett rosa linjerat kollegieblock. Där i ska jag skriva upp en plan. Eller göra listor.
På väg någonstans 