Och så ändras allt igen. Och det ändras till Eddie Vedders soundtrack till Into the wild. Mentalt packar jag ihop. Ja, lite flyr jag nog också. Två och ett halvt år i Skåne. Jag saknar Göteborg. Fast frågan är ju om Göteborg fortfarande är Göteborg. Det är nästan tio år sedan jag lämnade för att flyga. Och nog har jag flugit. Det skulle bara bli ett år här, och sen ett år där. Och vad jag än sa så var planen alltid att komma tillbaka. Ja, mina kärlekar, jag ljög.
Ett tag har jag funderat på att sälja alla mina möbler och flytta in i ett kollektiv i Göteborg. Men efter att ha läst ett par annonser så inser jag att då måste man bli vegetarian, helst vegan, och gilla trädgårdsarbete. Nej, det får lösa sig på något annat sätt.
I bakgrunden skvalpar en sån där drömplan. Och den involverar inte Göteborg. Nej, det skulle vara ännu ett overkligt äventyr i den värsta och mest älskvärda sortens terräng. En sån där terräng som skulle ge mig gåshud gånger tusen. En sån där terräng som jag knarkar. Men vad är de där äventyren mer än flumeufori och drömmar?
Som vanligt låter jag ödet och bananskalen avgöra allt. Men jag håller lite extra på Göteborg, min hemstad. Där jag vet att jag en dag har min framtid.
På väg någonstans 