som det var menat

Nu kan jag ställa mig på tå i mjukt försommargrönt gräs. Slå ut mina färgglada fjärilsvingar. Andas in. Stänga ögonen. Andas ut. Växa i kostymen. Låta hjärtat brinna som det var menat.

Wind in my hair, I feel part of everywhere
underneath my being is a road that disappeared
late at night I hear the trees
they’re singing with the dead
overhead…

– Eddie Vedder ”Guaranteed”

soffsvett och lycka

Jag ligger på soffan och svettas. Katterna gör mig galen. Allergin har borrat in sig i näsan. Ändå är allt bäst nu. Ändå är jag så lycklig. Vad kan bli bättre nu? Jag älskar mitt liv.

två reportrar i vildmarken

När jag började skriva på ”På väg någonstans” trodde jag aldrig att Broby skulle bli första anhalten och att jag tillsammans med kändisbertil skulle sköta hela bevakningen av Östra Göinge. Nu vet jag. Nu kan jag slappna av. Livet leker och jobbet- det har bara börjat. Direkt efter att sommarvikariatet tar slut blir det Broby för hela slanten.

Jag har haft turen att få ett långvikariat. Nästan 13 månader långt. Helt sjukt i min ständigt tillfälliga och slumpmässiga värld. Jag trodde inte mina öron, från vecka 34 i år till vecka 36 år 2011. Så fick jag som jag ville. Vägen utstakad ett år framåt. Försöker ändå ta ett bebissteg i taget.

Huvudet är fullt av bilder, tankar, idéer, hur bra allt skulle kunna bli. Och så de där fultankarna. Hur totalt katastrofalt allt skulle kunna bli. Men jag har ju kändisbertil. Vi ska bli det bästa teamet någonsin. Två lokalreportrar i Skånes vildmark. Det kommer bli helt jävla otroligt vackert.

med familjen i Åhus

Två underbara dagar med mamsen, papsen och lillebrorsan. I dag blev det Åhus.

jag och macken

Hur stressigt det än är på dagarna så älskar jag mitt jobb. Skämmigt mycket. Det är liksom inte okej att gilla att arbeta. Det ska vara jobbigt, ett måste och fruktansvärt tidskrävande. Och framför allt ska det inte vara roligt. Mitt jobb får gärna vara tidskrävande. Men det är allt annat än tråkigt. Händer det något så vet vi det nästan först av alla. Eller ja, i dag visste Skånetrafiken före. Men ändå. Nästan först.

I går var jag helt ensam på redaktionen. Gick barfota och gled fram på plastmattan hela dagen. Bara för att. På kvällen släckte jag lampan till kontorslandskapet och tänkte halvhögt för mig själv: Go natt måcken, vi ses imon. Lite kärleksfullt tryckte jag på knappen som öppnar ytterdörren och slogs av medelhavshettan och världen utanför redaktionen. Det var som att gå hemifrån. Till jobbet. I lägenheten blir det diskning och städning, matlagning. Tråkiga saker, sånt som är okej att kalla för jobb. Väl hemma fylls jag alltid av lättnad och lite ångest. Har jag nu stavat rätt på alla skånskt uttalade namn, konstiga arp-byar och pelargonarter från Sydafrika?

stopp i fabriken

Hjärnan har stannat. Det har blivit stockning i tänkkanalerna. Inget kommer ut. Bara stopp, stopp vilken väg jag än tar. Så länge låtsas jag sköta allt. Visslar lite oskyldigt och stryker längs väggen här hemma, undrar om det inte är dags att måla om väggen ändå. Vardagsstressar över saker som vanliga människor grubblar över. Bakom allt finns något helt oväntat. Något jag inte själv förstår. Vill ha, vill inte ha, vill ha, eller nej kanske inte ändå. Ja, nej, ja, nej, kanske, definitivt nej. Flum på högsta nivå. Jag behöver nog sova. Eller sluta tänka.

två och sen en igen

I dag kom min roomie hem från Sydamerika. Så nu är vi två. Fast egentligen inte för nu har hon åkt. Så jag är en igen. Eller jag har ju Klös och Savann också. Savann kan förresten tricks. Sitt och vacker tass precis som en liten Fido. Jag undrar när jag ska få reda på hur allt blir till hösten.

en dag på jobbet

Tänk er landet, gröna fält, blå himmel och gulvarm sol. Och ett slott. Gamla vita byggnader. Och så gitarrplonk och en skön stämma på det. Jag var tio minuter sen men det gjorde inget. Parkerade för långt bort gjorde jag också. Men det gjorde inget heller. Jag tog väskan och sprang. I ögonvrån lös solen. Grönt och blått och vitt fyllde mitt synfält. Det var såna där sommarnyanser ni vet. Jag andades in och det luktade landet. Precis som på farmors tid. I Högsäter. Riktig sommar. Det var så härligt att jag ville gå ut i skogen och kissa. Men det gjorde jag inte. Jag fortsatte vägen fram med block, penna och kamera, stressad och oviss och tänkte att det här är livet. Jag kan inte förklara det men jag känner mig så jävla lycklig här och nu.

att framkalla stålmannen och gå mot själadöden

I dag hade R smitit från sin text. Fast det kan man kanske göra om man har jobbat på tidningen i merparten av sitt liv. Det är ju nästan pensionsdags nu, det känns säkert så där som när man var liten och bara hade en vecka kvar i skolan innan sommarlovet. Man skiter liksom i det. Det viktiga är gjort. Det har passerat. Nu har hjärnan tagit semester. Eller pension nu då.

I vilket fall som helst inföll sig panik. Vad ska vi nu ha på det utrymmet. Ståliskomplexet sätter in. Vad kan jag göra, finns det något annat vi kan lägga in, finns det något annat som händer i kväll som jag kan åka på? Måste fixa, måste fixa. Skynda, skynda! Jag hade redan en grej inbokad klockan sju. Det enda övriga som hände under kvällen började också klockan sju. Ja, men det fixar jag! Att vara på två ställen samtidigt måste ju ändå gå, eller?

Och som jag fixade det! Det gick galant, hittade vägen och allt. Inga oväntade komplikationer. Oanade krafter. Oanat och välkommet lugn. Det blev två grejer på mycket kort tid. Jag pratade med inblandade parter i superkoncentrerade versioner. Så blev det också två halvdanna grejer. Det måste jag ändå gå med på i min värld. Jag har ju tillfredsställt ståliskomplexet. Då måste jag leva med att jag kanske måste tumma på kvaliteten. Det är det här som är det stora kruxet för mig. Konsten att göra två halvdanna grejer för att fylla tidningen och ändå känna att jag har gjort bra ifrån mig. Dit har jag en bra bit kvar.

I morgon börjar äntligen mina dagpass igen. Då blir det inga mer ångestfyllda samtal med redigeringschefen kvart över tio, paniknotiser och själsdödande, icke självförtroendeinbringande texter. Inte på ett tag i alla fall.

superdödlig och frustrerad

Varför kan inte jag vara Stålmannen? Snabb, effektiv, perfekt. Odödlig. Varför kan inte jag bara fatta. Varför har jag en inkörssträcka som känns lika lång som ett varv runt jorden. Jag blir så jävla frustrerad. I dag kan jag ha fuckat upp en kollegas text. Ont i magen.

– Det är ingen idé att försöka göra något med den sidan, den är redan skickad…

Fan, fan fan!

Jag vill vara den där pålitliga som alltid fixar allt. Även fast det är kort om tid. Jag vill vara den där som man vet alltid gör ett bra och stabilt jobb.

Allt kanske bara handlar om planering. Om jag gör tre tusen listor på olika rutiner. Då kanske. Fast stålmannen gör inga listor. Han är född jävligt awesome. Jag vill också bli utkrystad som ett freak of nature, en färdigkläckt reporter som kryper ur sitt skal. Flaxande mot himlen, bara upp, upp.

Om kryptonit är Stålmannens största fiende är tröttheten min. Den måste undvikas till varje pris. Red bull, sockersöta kakor. Till och med kaffe. Lik förbannat kryper den fram mot de sista timmarna på jobbet. Till slut är det som om kroppen bara lägger av. Den sätter stopp. Tröttheten vinner. Sen går jag hem med dåligt samvete. Jag hade kunnat göra bättre. Tänk om jag missade det. Eller det. Jag kommer aldrig bli odödlig. Just nu är jag inte ens bara dödlig. Jag är superdödlig. Gör fel, tänker fel. Titt som tätt. Stålmannens motsats. Det enda som känns odödligt med mig är de pinsamma spår jag lämnar efter mig i cyber space och i tidningsarkiven. Där kan tabbarna läsas i all evighet.