ska eller ska inte

I sista sändningen i dag fick jag panik. Jag har ingen luft kvar, tänkte jag och stirrade på skärmen där tusen till ord stod uppradade. Hur ska jag hinna med alla de orden? Hur ska luften räcka till?

Jag överlevde. Och här sitter jag nu hemma i soffan i mina mysbyxor och vet ingenting. Jag tar en varm smörgås på det. Tre kilo ost på. Det blir bra så. Sen tar jag nog en chokladkaka på det. Ja, det blir nog bra.

I mobilen läser jag: Jag är så imponerad av dig och önskar att jag var som du. Det löser sig alltid för dig. Ja, varsågod. Du kan få mitt liv om du vill. Det är lite deppigt nu bara.

Det är tjockisperiod och panik över att alla andra är så jävla lyckliga. Hittar bästa jobbet, träffar någon, flyttar ihop. Barn. Gifter sig. Och lever lyckliga i alla sina dagar. Och jag. Ja, jag ska eller ska inte flytta till Göteborg. Ska eller ska inte bosätta mig i ett jävla hyresrum. Ska eller ska inte magasinera alla mina möbler. Mitt liv. Ska eller ska inte söka journalistjobb. Ska eller ska inte börja om från början. Två år kvar till trettio. Det går bra nu.

På vardagsrumsbordet ligger två nya böcker. Konsten att vara kvinna. Och Drunkna inte i dina känslor. Underst i högen ligger ett rosa linjerat kollegieblock. Där i ska jag skriva upp en plan. Eller göra listor.

känn ingen sorg för mig göteborg

Och så ändras allt igen. Och det ändras till Eddie Vedders soundtrack till Into the wild. Mentalt packar jag ihop. Ja, lite flyr jag nog också. Två och ett halvt år i Skåne. Jag saknar Göteborg. Fast frågan är ju om Göteborg fortfarande är Göteborg. Det är nästan tio år sedan jag lämnade för att flyga. Och nog har jag flugit. Det skulle bara bli ett år här, och sen ett år där. Och vad jag än sa så var planen alltid att komma tillbaka. Ja, mina kärlekar, jag ljög.

Ett tag har jag funderat på att sälja alla mina möbler och flytta in i ett kollektiv i Göteborg. Men efter att ha läst ett par annonser så inser jag att då måste man bli vegetarian, helst vegan, och gilla trädgårdsarbete. Nej, det får lösa sig på något annat sätt.

I bakgrunden skvalpar en sån där drömplan. Och den involverar inte Göteborg. Nej, det skulle vara ännu ett overkligt äventyr i den värsta och mest älskvärda sortens terräng. En sån där terräng som skulle ge mig gåshud gånger tusen. En sån där terräng som jag knarkar. Men vad är de där äventyren mer än flumeufori och drömmar?

Som vanligt låter jag ödet och bananskalen avgöra allt. Men jag håller lite extra på Göteborg, min hemstad. Där jag vet att jag en dag har min framtid.