knarkar självhjälp

I sju veckor har jag trippat fram och tillbaka från jobbet i Broby. I början var det glada och självsäkra steg. Nu har prestationsångesten kommit tillbaka och gjort sitt. Valet har sänkt mig på något sätt, tagit bort allt det där roliga och gjort allt till måsten och never ending stories som fortsätter dag ut och dag in.

I måndags hände det oundvikliga. Nervsammanbrottet. Frågan vad jag egentligen håller på med ville borra hål i skallen. Smärtsamt och ont.

Det här är mitt liv: jag bor ensam i Broby där jag inte känner en endaste. Jag har ingen bil och kan inte lämna Broby mitt i natten när paniken är som värst. Nu har jobbsjälvförtroendet dött, kärleken är borta och lägenheten är ett renoveringsobjekt med stegar och brunpapper över hela golvet. Sängen är täckt med plast. Var ska jag sova? Var ska jag äta? Var ska jag vara?

Jag söker svar på internet och hittar Eckhart Tolle. En finurlig och udda tyskgubbe som kan allt om livet och som har hittat sanningen och friheten. Förtvivlat knarkar jag hans ord och visdom. Men inget. Jag är fast att för evigt vandra på fel stig. Andra i min ålder verkar veta precis vad allt handlar om. Där finns inga tveksamheter. Ju äldre jag blir desto yngre känner jag mig. Vad är det jag inte har gått igenom för att nå lika långt som andra? Vad är hemligheten?

saknar mina ädelvänner

Pratade med Håkan och Ida nu, de skickade lite Holsbybrunnkärlek. Gud, vad jag saknar allt där uppe. Saknar klasskompisarna. De tråkiga långa kvällarna. Isoleringen på helgerna. Och helt oväntat… Lobban. Här kan jag ropa ut i det stora tomma intet att jag vill heta Lobban nu, utan att få något svar. Det enda som hörs är ekot av min egen röst mellan de betonggrå husen.  Bara jag får vara med mina ädelvänner kan jag heta vad som helst.