älskade ädelfors folkhögskola

Mobiltelefonen ringer, jag plockar upp den… Och det är Håkan. Håkan från journalistlinjen på Ädelfors folkhögskola. Tydligen behövde Håkan lite hjälp med rekommendationer till en reklambroschyr. Självklart hjälper jag världens bästa utbildning! För det tycker jag faktiskt att den är. Jag kommer ihåg första dagen på Ädelfors folkhögskola. Håkan stod på scenen i aulan och välkomnade alla nya elever. Det kändes lite som att vara tillbaka på högstadiet. Jag satt på tredje raden till höger. Jag var precis hemkommen från ett år i San Diego och jag hade bestämt mig för att inte ge upp mina journalistdrömmar. Det skulle gå vägen! När jag satt och planerade framtiden som mest i huvudet väcktes jag ur mitt dagdrömmande. Håkan satte mikrofonen närmare munnen, gjorde en paus och sa något jag aldrig glömmer. ”Det här kommer att bli de bästa åren i era liv”… Jag skulle använda journalistutbildningen som mitt vassaste vapen i min fight mot framtiden och de hägrande drömmarna. Jag skulle suga ur allt som fanns att lära sig. Men skulle det bli det bästa året i mitt liv ? I högstadieaulan? I Holsbybrunn, världens ände där 500 invånare var redo att tippa av pinnen?

Jag var bland de första som flyttade in på ”Hemmet”. En gammal korridor som tidigare hade tjänat som boende för äldre. Jag valde rummet närmast köket, tvättstugan och vardagsrummet. Jag kommer ihåg att jag såg något blått springa förbi utanför. I korridoren hittade jag András i de blåaste byxorna någonsin. Han tittade upp under luggen och vi hälsade. Sedan droppade en efter en in. Klas, Erik, Ulrika, ”Lule”, David, Alexander, Daniel med flera. De som inte fick plats på hemmet fick bo på ”Träsket”. På Stockholmsresan joinade Ida journalistlinjens äventyr. Sedan följde ett intensivt år med lektioner varje vardag, från morgon till eftermiddag. Helt andra bullar än på Luleå tekniska universitet där vi kanske hade en eller två föreläsningar i veckan. Dessutom hade vi 14 Dagar på Ädelfors, en riktig tidning som vi gav ut i Vetlanda varannan vecka. Där sattes man på prov. Det handlade inte bara om journalistiska kunskaper utan om att samarbeta och att kunna leda. 14 Dagarredaktionen fejsade många utmaningar det där året. Men fan vad vi klarade det bra ändå! Radio, tv, foto, tidning, webb, radio, tidning, foto, tv, webb i ett rullande schema.

På ”Träsket” och ”Hemmet” utspelades skandaler, glädje, ilska, sorg och melankoli. Vi kollade på How I met your mother, Family guy och Big Bang Theory med några få inslag av Sex and the city och Hollywoodfruarna. Det dracks white russians, dödsvin, whiskey och öl i massor. Det dansades framför allt. Och nu snart ett och ett halvt år senare så måste jag säga att Håkan fick rätt. Året på Ädelfors folkhögskola blev ett av de bästa jag hittills har upplevt. Utan Ädelfors hade jag inte varit där jag är i dag. Utan Ädelfors hade jag inte varit jag.

 

livet hela tiden

Idag kom jag på att livet är hela tiden. Varje sekund är värd att se fram emot och njuta av oavsett om man väntar på bussen, är på jobbet eller ligger på soffan. Varje sekund har potential att bli lycklig. Från och med nu ska jag sluta stressa och lyssna mer på magen. Istället för vad jag borde göra ska jag göra det som känns bra. Jag ska ta ett bett på en godis och lägga tillbaka om jag känner för det. På morgonen ska jag bestämma mig för att träna på kvällen och så ska jag strunta i det när jag kommer hem för att jag inte känner för det. Och jag ska göra det utan dåligt samvete. Hell yeah!!

hur fantastisk jag är

Det är så lätt att glömma sitt eget värde när man är ny. Man rear ut själen i utbyte mot en stunds bekräftelse, en stunds närhet, en stund i samförstånd. Men jag är ju helt underbar. Jag är snäll, ödmjuk och öppen, genuint intresserad av andra. Jag har sett liv och död, himmel och helvete. I hjärtat bär jag minnen av svettiga vandringar i Egyptens pyramider, darrande, smutsiga, och brutna hemlösa vid den uttorkade flodbädden i Tijuana. Jag minns Rafael och Rafaela, två verkliga änglar som lever fattigt men som hjälper hundratals människor i nöd…varje vecka… Jag har bestigit berg och festat mig medvetslös men jag söker fortfarande, försöker hitta hem. Det är inte lätt att få alla rätt. Rätt vänner, rätt stad, rätt jobb. Svaret har jag i hjärtat, det vet jag ju. Den tystaste rösten talar alltid sanning.  Men den tysta rösten skrämmer mig, den ger mig fler frågor än svar. Därför testar jag att härda ut dalgången den här gången. Men utan att rea ut mitt innersta, det allra bästa med mig. Och utan att glömma vem jag är. Hur fantastisk jag är.