kompisar kanske

När jag flyttade in i Jennies lägenhet låg det en lapp på köksbordet med information och telefonnummer som jag kunde ringa om det blev ett akutläge medan hon var på semester. Högst upp på listan fanns Marcus nummer. Han dök också upp när jag och mamma flyttade in alla grejerna i läggan. En synnerligen trevlig kille. Efter två veckor utan kompisar känns det lite akut. Så till helgen ska vi gå på Harrys. Efter två veckor utan sociala fritidskontakter ska det bli lika upphetsande och spännande som att gå på Liseberg. Kanske kommer jag få telefonsamtal och sms som inte rör jobbet nu. Svindlande tanke.

ledig och duktig

Jag har varit ledig i två dagar och gjort massor med bra saker. Möblerat om lite med mina grejer, storhandlat och burit kassar, ringt hit vaktmästaren för att titta på toan som helt plötsligt inte ville fungera. Lagat mat till de kommande dagarna på jobbet och gjort ett försök i att utöka min vänskapskrets i Hässle city. Jag har också pratat med journalistklubben, förberett för att bli medlem i a-kassan och köpt ett träningskort.

Ja, det stämmer, träningskort. Det hände i går efter att jag tittat på ett program om superfeta människor i USA. Ena tanten i programmet sa att fetman smyger sig på. Ena stunden väger man 70 kg, andra stunden 80 kg och sen går det fort utför. Mamma, tänkte jag. Nu måste jag sätta igång och röra på mig. Det var inte första gången jag började tänka på det i går dock, men det var droppen som gjorde att jag köpte kortet. Gymmet ligger jättenära lägenheten så det är skitbra.

en stund av harmoni

Jobb i morgon och ingen ångest. Det måste räknas som framsteg. Som jag har jobbat på min prestationsångest. Det går åt rätt håll.

Lycka är när

det du tänker

det du säger

och det du gör

är i harmoni

– Mahatma Gandi

i redaktionsbilen

Det är grym akustik i redaktionsbilarna. Min version av Fields of gold med Sting har aldrig låtit så bra. Någonsin. Det spelar ingen roll vilken låt jag sjunger egentligen. Allt låter grymt. Efter en tur i bilen löser sig allt. Jag sjunger skithögt på motorvägen. Abba, Magnus Uggla, Lars Winnerbäck. Jag går igenom hela spektrumet av känslor; blodtörstig kärlek, ödmjukt hat och storstilat ego. Bakom allt det där klamrar jag mig fast för allt vad jag har. Det här ska gå vägen. Jag kämpar för min dröm. Klyschigt, jag vet. Men kan man inte få vara en sån där person någon gång. Lycklig som i slutet av filmen med eftertexterna i bakgrunden. En Lucky Luke som rider in i solnedgången.

Louise 10 år

I dag blev jag barnsligt förtjust. Så där riktigt töntigt småbarnsaktig. Jag kände med en gång att det inte var riktigt okej. När man är vuxen ska man inte låta sig imponeras. Då ska alla känslor balanseras efter noga avvägande. Ändå envisas jag och tror att det någonstans går hem. Att det är charm. Det där när man utbrister något utan att tänka efter före. Orden tar bautasats från tungan och har inte tänkt vänta på förnuftet. Det är som om det undermedvetna tänker att det är nu eller aldrig.

this is the life

Klockan är halv tio och jag har gjort alla måsten. Slutade jobbet först klockan åtta, kom hem, matade katterna, gick ut med soporna, skrev upp mig på tvättstugan, städade i köket och nu sitter jag här i soffan med Savann vid min sida. I dag var jag och fotografen på två jobb, först fotbollsskolans avslutning och sedan färdigställandet av rengöringen av de sex hundra år gamla kalkmålningarna i en kyrka. Sen var jag iväg själv på ett tredje jobb i Arkelstorp och intervjuade en missnöjd kvinna. Där fick jag in en pangbild och det känns superbra. På vägen hem rullade jag ner båda framrutorna och lät håret flyga hej vilt. Det här är livet.

sova i ren protest

På fredag är det midsommarafton. Eller ja, det är ju i morgon redan. Vet ni vad jag vill göra då? Absolut ingenting. I kväll ska jag somna utan att ställa väckarklockan. I morgon ska jag vakna upp och känna friheten som jag aldrig känt den förut. Uppskatta den, krama livet ur den och göra tvärtemot vad man ska. Sova. Sova bort hela dagen som protest mot mitt nya vuxenliv. Det mest ansvarslösa som finns är väl att bara sova bort en dag. Så jag ska skita i allt. Inte städa, inte tvätta, inte handla. Bara bädda ner mig i den trygghetsomfamnade sängen och tänka. Drömma lite. Kanske se en film. Ja, allt ska ske i horisontalt läge. Det ska bli den lataste och mest ovuxna midsommaren någonsin.

positiv feedback på manetreportage

I måndags skrev jag ett reportage som handlade om en nioårig flicka som blivit bränd av en giftmanet vid stranden på en öde ö utanför Thailands kust. Flickan fick hjärtstillestånd och var tvungen att föras till sjukhus. Du kan läsa artikeln här: 22 juni manetattack

Igår fick jag ett mail av mamman till flickan. Hon tyckte att jag hade gjort ett jättebra reportage och att det till och med var bättre än alla andra reportage som hade skrivits om händelsen. Det kändes verkligen superbra att få den feedbacken, det behövdes nu så här i början av vikariatet.

savann klockan fyra

Det slår inte fel en enda natt. Klockan fyra på morgonen stod Savann och jamade igen. Krafsade på dörren och ville in. Vad händer klockan fyra i kattvärlden? Är det morgon för dem då? Eller har han vänt på dygnet medan matte har varit borta i ett par dagar?

tryggt var det här

Nu sitter jag i lägenheten i Hässleholm och har precis ordnat med hemförsäkring. Adam Svensson på Trygg Hansa och jag är världens polers numer. Det känns lite som att han är sommarvikarie med. Det är lugnt Adam, jag vet hur det är. Jag måste fixa medlemskap i a-kassan med. Medlemskap i Svenska journalistförbundet är redan på gång. Vuxenpoängen bara rullar in. Det var ju det här jag ville ha. Eller? Paniken kommer smygandes. Inte märkbart först men sen. I morse satt jag här i svenssonsoffan med en skål havregrynsgröt med mellanmjölk och tittade på nyheterna. Kalla kårar längs ryggraden. Möblerna i lägenheten är åtminstone inte mina. Det här är som en ”pröva-på-vuxenperiod”. Tur är väl det eftersom det redan känns obehagligt.

Jag är nog rädd för att nu känns allt på riktigt. Ett riktigt liv med ett riktigt jobb. En riktig lägenhet med riktiga möbler. Snart kommer jag ha fondvägg, en sån där Ikeavas med strån i och soffa med schäslong som alla andra har. Det som förut var avlägset i någon sorts fantasi har nu blivit verkligt och hårt, sånt man kan ta på, sånt som gör att jag darrar i själen. Längst in i mig mår jag lite illa av tanken att jag skulle ha kommit så nära. Tänk om jag suger på livet? Klarar jag inte det här är jag dömd att för evigt söka nytt och obeträtt. Då vet jag en gång för alla att tryggheten är något jag alltid kommer vilja ha men aldrig kommer stå ut med. Då ska det vara nytt och obekvämt med människor jag inte känner, helst ska vi prata på ett annat språk också. Dagliga skottlossningar och annat spänningshöjande är välkomna inslag. Det får gärna handla om liv eller död. Jag ska packa upp för att snart packa ner igen. Jag ska köpa fina prydnader som jag inte kan ta med mig hem. Osannolika saker ska hända. Ödet får styra. Jag ska säga hej och hej då. Komma och gå. Då vet jag hur jag ska vara. Det livet känner jag.

Det känns oromantiskt att leva Svensson. Det känns fjantigt och okänsligt. En spark i ansiktet på världen. Icke inspirerande. Betala med autogiro, städa på söndagar. Tid att följa serier. Tid för triviala bekymmer. Kanske underskattar jag det trygga livet, kanske är jag bara superrädd just nu.