sista dagen på nsk

Sista dagen på Norra Skåne i bilder

Detta bildspel kräver JavaScript.

sista dagen nu då

raderar i kalendern

Jag har börjat radera i kalendern. Dag för dag tar jag bort tiderna på Norra Skåne, ersätter dem med nya tider på det nya jobbet. Från och med slutet av augusti fyller jag inte i något. Hösten och vintern är helt öppna för ännu okända äventyr. Det känns i hela kroppen, i benen, i magen, i hjärtat. Det vibrerar av spänning och jag har nog blivit hög på det faktum att alla dörrar nu står öppna. Möjligheterna kan ta mig precis var som helst.

Det är som om jag återvänder till mitt gamla liv. Det där när jag bestämde från säsong till säsong vad jag skulle göra. Reseledare i Barcelona eller aktivitetsledare på Mallorca? Plugga i Spanien eller i USA? Receptionist i Norge eller reseledare i Egypten? Fast nu står valen mellan andra saker som fortsättning på radion eller gå tillbaka till tidning, testa tv…. eller… börja frilansa? Ska jag bo i Kristianstad eller ska jag återvända hem… eller… bosätta mig i Norrland? Möjligheterna är oändliga, jag är öppen för precis allt. Och livet är mer spännande än någonsin.

mycket att sortera

I dag tog jag med mig min blomma från redaktionen. Och ljusen, böckerna och pärmarna. I morgon måste jag spara ner arbetsprover. Texter, redigering och bilder från två år. Maria Montazamis besök i Oderljunga, systrarna på Perstorps persienn, de asylsökande som satt i en liten etta, prosten som sålde osten, den nedläggningshotade Tykarpsgrottan, bankrånet i Broby, statsminister Fredrik Reinfeldts besök i Glimåkra, konstnärsparet som tvingades från sina lokaler i Sibbhult, skogshuggarna på Immelnsjön, Attendo Lindgården som ville skära ner i personalen, barnen i Ukraina, familjen som är fångar i sitt eget hus i Glimåkra…

Jag minns varenda artikel och hur jag kände när jag skrev texterna och tog bilderna. Konstigt. Glädje och magont. Prestationsångest och eufori. Och jag minns människorna. De jag har jobbat med och de jag har intervjuat. Jag vet inte hur jag ska säga hej då till allt och alla. När Bertil ringde idag och bokade lunch i morgon för att tacka för fint samarbete tårades ögonen. Hur ska det kännas i morgon när jag ska säga hej då till Peter, Östra Göinge, Norra Skåne och mitt liv så som det har sett ut de senaste två åren?

I dag tänkte jag på Arne som jag jobbade ihop med under min första tid på Norra Skåne. Min allra största idol när det gäller fotografering. Jag funderade på om jag skulle mejla eller kanske ringa. Berätta att jag går vidare till radio nu. Helt plötsligt öppnas dörren på redaktionen och vem stiger in om inte självaste Arne?! Som om någon hörde vad jag tänkte.

 

kroppen förstår inte

Det är som att kroppen inte riktigt har fattat vad som händer. Logiskt sett förstår jag, jag slutar på Norra Skåne. Börjar på Sveriges radio. Säger hej då till Östra Göinge och Peter. Säger hej då till alla kollegor i Hässleholm, Osby och Perstorp. Säger hej till nya bekantskaper. I något utrymme i hjärnan ska jag arkivera det jag har lärt mig så att jag en dag kan gå tillbaka och se. Hur gjorde jag då?

Allt det här förstår jag. Men kroppen hänger inte med. Den förstår inte. Musklerna och känslorna lever sitt eget liv just nu. Får mig att må illa, inte kunna äta, inte kunna sova. Det är en neutral känsla som har satt sig i magen. Den där känslan av att veta vad man har men inte vad man får.

 

så ändras allt på en timme

Så händer allt på en timme. Livet förändras och ingenting kommer någonsin att bli detsamma igen. Och om jag ska vara ärlig så var det nog på tiden. Det var längesen jag fick gåshud nu. Ni vet, det där som jag lever på. Svindeläventyr och hinderbanor och snurrande himlar. Det var snudd på att jag lade mig ner i trygghetens mjuka och groteska famn. Där himlen alltid skulle se likadan ut. Jag tänkte nöja mig för trygghetens skull. Jag tänkte strunta i de där sagohimlarna. Till slut skulle det bli min död. Nu vet jag att jag kommer att leva. Nu vet jag att jag kommer att flyga och falla. Jag kommer att ramla och slå mig så jävla hårt. Ja, det är lika bra att acceptera redan nu. Men hellre det än att ligga i den groteska famnen. Det är inte min tid ännu. En dag kanske. Herregud, jag är ju inte 50 än liksom. Fan vad jag saknar den. Den berusande känslan av ny och obeträdd mark. På måndag behöver jag inte sakna längre. Då jobbar jag min första dag på P4 Kristianstad som nyhetsreporter.

böcker och tofflor

I fredags hälsade jag och Peter på hos en författarinna som har skrivit en poetisk bok om den fina naturen i Östra Göinge. Hon och hennes man bor i ett gammalt charmigt hus ihop med två hundar och för tillfället ett par supersöta kattungar. Golvet var lite kallt så jag och Peter fick varsina tofflor. Jag fick ett par med tofsar.