ett litet älskvärt helvete

Det var mörkt i trappuppgången. Fastighetsskötaren förklarade att lägenheten jag skulle titta på låg på högsta våningen. Jag föreställde mig den värsta lägenheten jag någonsin kunde tänka mig, med hänsyn till utsidan av byggnaden. När dörren öppnades visade det sig att det var värre än så. Utanför hällde regnet ner. Hösten hade kommit på bara några timmar. Och där stod jag i en hall på en sån där gulbrun plastmatta som spred sin glatta tyngd i hela lägenheten. Ett kök och ett vardagsrum. Tapeterna var blekrosa. Eller var de ljusgula? I köket stod alla luckor öppna. Kyl och frys i modell gammal. Tunga, platta färger överallt. Deppigt mörkblått i badrummet.

Fastighetsskötaren gjorde sitt bästa, han plockade fram en liten ficklampa och lös in i badrummet. Elen är avstängd, förklarade han. Det luktade instängt och jag ville därifrån. Helst med en gång. Men jag artigstannade och artigfrågade. Hur stor är lägenheten? Finns det fler lediga man kan titta på när vi ändå är här? Nej, han visste ingenting om någon annan lägenhet. Då måste jag ringa till bostadsbolaget igen.

Lägenheten har balkong i västerläge, sa han i ett försök att sälja in det lilla helvetet. Jag trevade fram till balkongen i hopp om en vacker utsikt. Det var så absurt att jag bara ville lägga mig ner på govlet och gapskratta. Det var så sjukt att jag gillade det. Fönsterkarmen ramade in vyn perfekt. Ett stycke bajsbrun industribyggnad med tillhörande bajsbrunt torn som antagligen bolmar ut en och annan röksignal. Precis nedanför fanns ett grönbeväxt område med lite kulör. Tydligt utsatta fyrkanter. Ett litet koloniområde.

det står på schemat

Det är nu det händer. Det där som kallas livet. Det där schemalagda. Jag har aldrig vetat vad jag ska göra om ett år. Nu står det på schemat. Det känns overkligt. Nu ska jag trippa på tå ut i världen och erövra livet. Nu ska jag påbörja min långa resa. Den som äntligen ska leda någonstans, till något konkret. Inte bara flummiga mexikorytmer och hjärteskakande livsomvälvningar som slutar i orgasmerande eufori. Inte bara dimmig lycka på ett hustak i San Diego. Inte bara sånt där som gör livet rikt men som man inte kan skriva på cv:t. Nu ska jag svettas och bli anfådd. Jag ska slåss och jag ska trösta. Och jag ger inte upp förrän slaget är vunnet. Och är det mot förmodan vunnet ska jag vinna det igen. Jag kommer trampa snett men det är okej. Vägen är ändå så tydlig, jag vet att jag kommer hitta tillbaka. För tillfället är allt glasklart. För tillfället älskar jag allt. För tillfället hoppas jag att jag får göra det här för alltid.

hej då hässleholm- hej östra göinge

I morgon börjar första dagen som lokalredaktör i Broby. På riktigt. Frågan är om jag ska bosätta mig där. Ska jag bo kvar i Hässleholm och pendla eller ska jag bo där med en minuts gångavstånd till kontoret…

Jag har hittat världens finaste lägenhet i Hässleholm, frågan är bara hur lång tid det kommer ta innan den blir ledig. I morgon ska jag titta på en etta i Broby. Förhoppningsvis är den så fin att den kommer övertala mig att flytta dit. Det hade egentligen varit det bästa om man ser till det ekonomiska. Billig hyra, slipper betala busskort, plus nära till jobbet, inte så många möjligheter till att handla. Men hur kul blir det socialt? Fast hur social är jag nu? Men nu kommer jag få mer fritid med mitt mer humana schema. Jag säger humant för att det inte är mänskligt att jobba som jag har gjort den här sommaren. På fredag har jag jobbat elva dagar i sträck. Som tur är ska jag vara ledig i tre dagar efter det.

I morgon blir det rivstart med presskonferens. Alliansen i Östra Göinge ska prata om det stundande valet.

livet då

Med egen bil åkte jag på äventyr, revolutionerade allt jag trodde på. Vände upp och ned på allt. Fortsatte som alltid men ändå inte. Älskade och hatade livet och mänskligheten. Så jävla mycket orättvisor i skuggan av de glamorösa palmerna i Hollywood. Så fucking awesome skönt häng på skyskrapornas bästa taknattklubbar i downtown. Ett pulserande liv, ständigt på topp. Eller botten. Den nya världen i Tijuana. De mordhotade journalisterna, de prostituerade, de drogberoende, strippklubbarna. Den korrupta polisen. De desperata och fattiga vid den uttorkade floden. Darrande händer, ryckningar, upprepade psykiska hostningar, tacksamhet, smärta, rädsla. Barn, vuxna, gamla på rad i skenet av det gula ljuset gränsstrålkastarna frångav sig. Kungariket av hemlösa. Donerade donuts och för stora skor. Latexhandskar var det enda som skiljde oss åt. En brödbit från mig till dig. Överlevnad och själafödande.

min stora kärlek

I veckan fick jag en påminnelse från gamla tider. Det var nära att allt gick åt helvete men jag klarade mig. Nu lever jag igen med öppna ögon. Fri i världen. En i mängden men så jävla fri. Drömmarna är mina igen. Mitt liv är mitt och jag ska aldrig mer låta mig falla. Jag ska bli något och komma någonstans. Mitt liv ska aldrig sakna passion eller kärlek. Jag ska vakna upp varje morgon och göra det mesta av det bästa. Jag ska tända ljus och lyssna på toner för själen. Jag ska dansa över golvet med lätta fötter. Jag ska åka dit jag vill. Jag ska stanna var jag vill på vägen. Varje dag kan jag välja om jag vill sätta mig i det mjuka gräset, bestiga mentala berg eller bara flyta på havsytan till den skönt öronbedövande friheten. Varje dag ska jag fira att jag är jag, den absolut viktigaste i mitt liv.

…

Tid av fjäderlätt vind mot min hud. Morgonens sommarljus skiner genom den tunna, vita gardinen. Rosa nyanser i horisonten. Behagligt ljus och värme fyller rummet. Inifrån och ut. Samma ord. Samma tanke. Berusar. Lätta toner vibrerar i kroppen och hoppas.

på grusväg till traktorernas hemland

Med radiorock över sprakig landsbygdstmottagning svängde jag av vid skylten traktorpulling. Det var inte förrän den asfalterade vägen slutade och övergick i grusväg som jag började gilla läget. Bakom mig hade jag två finbilar. Träden och skogen växte tät kring vägen. Till slut kom jag fram till stora öppna fält, traktorernas hemland.

Ett antal bilar hade redan kommit. När jag lät entrévärden veta att jag kom från tidningen tyckte han att jag skulle få parkera vid traktorgubbarna. Han pekade med hela armen mot raden av traktorer. Jag antar att det var VIP-parkeringen. Med den lilla redaktionsbilen körde jag på guppig åker och ställde mig som en liten minismurf vid de stora traktorerna. Jag klev ur bilen. Solen stekte. Jag hade opassande nog valt svarta jeans och ballerinaskor dagen till ära. Jag tog mitt block och min kamera och trippade bort i det sticksiga gräset. Jag noterade ljudet av gräshoppor och ryste. Jorden dammade och traktorerna brummade.

Det var en långdragen kamp för traktorerna att ta sig så långt som möjligt med tungt släp i den fuktade jorden. Fler och fler i publiken vecklade ut badenbadenstolar och slog sig ned. Nästan alla jag pratade med hade aldrig varit på traktorpulling, merparten som deltog i tävlingen hade aldrig tävlat innan. Det var inte bara jag som var traktoroskuld.

Efter prat med en av vinnarna, arrangören och entusiaster var det dags för mig att lämna landet av traktor. Jag skumpade iväg med bilen över åkern igen och fick på utvägen reda på att alla biljetter till evenemanget hade tagit slut. Över 600 personer hade kommit till lilla Björstorp för att se traktorerna dra slädar.

Grusvägen hostade torrt damm och jag lämnade stora moln efter mig och lilla bilen. Jeansen var inte längre svarta. Jag slickade mig om mina torra och törstiga läppar. De smakade landet och jag kände mig lite häftig.

du och jag

Blå ögon. Ljusare än mina. Ser på mig. Gör mig rädd och modig. Du ligger så nära att jag inte vågar andas. Ben intrasslade i varandra. Darrar i hela kroppen. Blundar för att du inte ska se. Vad du gör med mig. Du tar min hand och visar vägen. Jag följer försiktigt efter. I hopp om hjärtestuds på säker mark.