blodet rinner i nya banor

Efter typ tio toalettbesök var det dags. Jag skulle HF:a. Eller sända direkt i Hallå Skåne. Det var längesen jag var så där nervös så att det totalt slog över. Darrösten och hacktänder blev till magont och en Louise i en annan värld. Konstigt hur man funkar. Sex minuter i direktvärlden kändes som en minut i verkligheten. Hur skulle jag hinna med alla mina frågor? När det var över flög jag en bit över marken. Stenen i magen hade varit så tung. Nu återstår kanske det värsta av allt. Att faktiskt lyssna på hur det lät. Att landa halvhårt på marken. Att acceptera de där sakerna man sa som inte lät så bra, att acceptera mmm:andet. Att acceptera det där med att man inte är så där bra som man önskar att man var. För det kan man ju inte vara. Inte första gången. Men roligt var det i alla fall, precis som alla sa. Och jag gjorde det, trots att jag var skitnervös. Det känns som att den här traumatiska erfarenheten har ökat på gråhåren gånger tio. Om inte annat, så fyller jag ett år äldre i morgon. Undrar hur det närmaste året kommer att bli. Vad kommer jag göra när jag är 29? Den senaste tiden har jag fått lära mig att inget varar för evigt och att allt kan gå förlorat på en sekund. Som tur är har det visat sig att man också kan vinna allt på en sekund. Livet kan bestämma sig för något helt annat än vad hjärnan hade tänkt sig. Och det känns bra faktiskt, det där som livet ville. Med radion och med vänner, med vardagen och med fritiden. Jag tror att hjärtat har hunnit i kapp allt som hände i slutet av mars. Blodet rinner i nya banor, hjärtat slår annorlunda och nu ska jag ta mod till mig och lyssna på min första HF.