på darriga ben

Sakta vaknar jag till liv. På darriga ben i och för sig. Men ändå. Nu ligger fältet öppet igen, jag kan plocka de finaste blommorna, suga livet ur varje andetag. Det är som jag alltid önskat. Men gåshuden har jag inte känt på länge. Det är som om kroppen sover. I ren jävla panik skakar jag i den livlösa kroppen, försöker få den att förstå. Nu är allt bra igen. Nu är allt som det ska. Men det tar tid när man har dragit de bästa hjärncellerna i marken. När man har tagit fram de stora sedlarna och spenderat dem på skitsaker. Kanske är det den största lärdomen ändå. Att ha lärt känna sina gränser. Jag vet inte om gåshuden har försvunnit för alltid. Kanske är den bara svårflörtad nu för tiden. Kanske måste jag bara låta huden vila lite. Återhämta sig. Brännsåren är djupa och det gör ont. Men en dag ska jag känna den där känslan igen, när hela världens snurrar och jag med den. När allt bara är helt jävla underbart.